Till sist gjorde jag slag i saken: plockade kassarna med vinylalbum ur källarförrådet, sorterade och tvättade, sparade några med starkt affektionsvärde och lämnade dem så till min lokala skivbutik. Stefan ringde, gav mig ett pris. Det var vad jag hoppats på. Två skivor hade han behållit för egen del, en av dem Davy Grahams Folk, blues & beyond (Decca) från 1965. Jag vet inte hur det kom sig att jag köpte den. Davy Graham var ingen man pratade om, hits hade han inga, skivan låg aldrig på någon lista så vitt jag vet. Men vi jagade rariteter. Det här var en raritet. Medan de andra vi lyssnade på, och gillade, höll sig så nära originalen som möjligt och först efterhand – i alla fall några av dem – blev självständiga, lät Davy Graham som om han kom någon annanstans ifrån. Han var lite äldre och han lät äldre, erfarnare. Visst, här finns sånger av Leadbelly och Big Bill Broonzy, men också Bob Dylan och Charles Mingus, brittiska folksånger. Några har han skrivit själv, bland annat ”Anji” som Simon & Garfunkel lade på sin Sound of silence (CBS), skriver om honom: ”one of England’s finest jazz/blues guitarists”. Jazz, ja, även österländska influenser. Det var ovanligt. Trummorna noterade vi, också att han läste Koranen och Henry Miller. Han är en sällsynt skicklig gitarrist: anslaget starkt, tveklöst. Han kan spela invecklat utan att det lägger sig i vägen. Rösten inte lika stark, fast personlig, lätt rökig. Sedan gick han ner sig i herointräsket.
