Först läste jag en jublande recension av ett scenframträdande – på fotografiet bar han vinröd träningsoverall, slips, en Stetson på huvudet ¬– noterade hans namn, David Ritschard, lyssnade på Spotify, upptäckte så att han arbetar på Systembolaget här intill. Fin platta du gjort, sa jag en dag. Tack, sa han. Har du någon favoritlåt? Jag lovade att återkomma. ”Som en Hank Williams-refräng”, sa jag nästa gång. Det är också min favorit, sa han. Plattan var slut på nät och i butik men jag fick köpa det sista exemplaret han hade, swishade tvåhundra och så var den min. Den heter Brobrännaren (Rootsy) och är en av de märkvärdigaste svenska album som getts ut. Snygga melodier, innehållsrika texter om arbete och kärlek med exakta angivelser – ”Det är jag som vänder deras järpar,/ jag som sopar deras golv/ Jag som räknar deras pengar,/ och är klar strax efter tolv” – en sångare som sjunger med stark kontroll, behåller allvaret hela vägen ut. Här finns ingen ironisk distans, inget effektsökeri. Det är Alf Robertson och Gunnar Wiklund, Hank Williams. Starkt förankrad i en eller två traditioner, med en originalitet som han inte kämpat sig till. Ibland har jag andra favoriter på plattan. Vi har fortsatt att växla några ord, om musik och politik och vin och finliret med en bok, en platta.
