Av allt jag läst om Frank Sinatra finns två gamla favoriter: Gay Taleses reportage ”Frank Sinatra has a cold” som publicerades i tidskriften Esquire 1965 och återutgavs i Fame and obscurity (World Publishing) – där finns även Taleses finskurna porträtt av Joe Louis, Joe DiMaggio, Floyd Patterson med flera – och så Pete Hamills Varför Frank Sinatra? (Svenska Förlaget). Talese skulle få en intervju, som ställdes in, fick löfte att få följa Sinatra på avstånd. Däremellan intervjuar han barn, medarbetare, gamla grannar. Han kan sin Sinatra. Skriver ett reportage lika elegant som någonsin festföremålet självt. Reportern Pete Hamill umgicks med Sinatra, tyckte mycket om honom. Kan ändå betrakta mannen på avstånd, förklara vad som gjorde honom särskild: diktionen, mikrofontekniken, lungkapaciteten, hans omsorg om detaljen. Den ensamma barndomen. Också ilskan: ”I många år trodde jag att jag bara var en vanlig amerikansk unge. Men så upptäckte jag när jag var – ja, vadå? fem? sex? – så upptäckte jag att det fanns människor som ansåg att jag var en dego. En italiano. En sydeuropeisk invandrare.” Ilsken paus. ”Som om jag inte hade ett jävla namn. Du vet.”
