När elever ber mig rekommendera reportageböcker börjar jag alltsomoftast med Stig Dagermans Tysk höst (Norstedts). Det sker automatiskt. Jag tycker att alla ska läsa den, alla som vill lära sig att skriva sant och ändå levande, litterärt men sakligt, känsligt utan att bli sentimental. Förvånansvärt få har läst den, trots att boken kommit i sju upplagor sedan 1947. Det var Expressen som skickade den unge författaren till Tyskland och han överraskade med att återkomma med en berättelse om förlorarna. Tysk höst handlar om de trasiga och hungriga tyskarna som trampar omkring i vattenfyllda källare, rasar över dem som segrade, ser nostalgiskt tillbaka på den tid som nyss var. Reportern vandrar bland ruinerna och blir lerig om skorna, drar in de unkna dofterna i korridorer och tågkupéer, ser och försöker förstå. Han skriver om lidandet som är lika tungt att bära hur rättvist det än kan vara, ”det känns lika mycket i magen, bröstet och fötterna, och dessa tre högst konkreta smärtor bör inte glömmas för den råa fläkt av bitterhet som slog upp en regnig tyst efterkrigshöst”. Karin Palmkvist har skrivit en intressant studie om hur Dagerman gjorde; Diktare i verkligheten (Federativs) heter den.
