Hon upptäcker hur ostädat det är i deras skafferi, kan inte hålla tassarna borta. Ut med den neongröna potatisen, burkarna med inläggningar som bågnar i värmen, oliven med paprikafyllning som exploderat i spadet. Efteråt skriver hon en lapp, tonfallet sarkastiskt, kanske humoristiskt: ”Raka mig eller döda mig ber palsternackan som fått märkligt långa strån på hakan” osv. Hon vet att hon vidrört något livsfarligt, dragit en reva över ytan. Pappa ringer när hon är tillbaka i Stockholm, skriker i telefon, rösten kvävd och hes. Hon har aldrig hört honom skrika så. Hon har gjort A fruktansvärt ledsen. A har suttit på en stol i trädgården och gråtit i timmar. Hon skriver ett mejl till A, ber om ursäkt. A svarar att nog blev hon förbannad men inte har hon gråtit i timmar. Episoden finns i Johanna Ekströms Om man håller sig i solen (Bonniers), en memoar om livet som yta, sanningen som inte är att lita på, uppväxten i ett hus på Norra Djurgården, ”orörligt och arrangerat som en kolorerad etsning”. Innanför ett drama, böcker i bokstavsordning och tystnad, svek, kyla. Självbehärskning. Den handlar också om en flicka som är så rädd för att hon ska bli som sin pappa, sin mamma. Johanna Ekström avled i cancer i april 2022, 51 år gammal. Hon blev naturligtvis inte som den hon befarat. Då hade hon aldrig kunnat skriva den här skarpsynta boken.