Nu när morgontidningarnas bilagor blivit soffprogram är det befriande att få läsa Andrew O’Hagans tre reportage om cyberrymden, samlade i The secret life (Faber & Faber). Också O’Hagan kan berätta om kändisar – han börjar med Julian Assange vars memoarer han städslades att skriva – men han levererar annat än pratminus; han utforskar gränsen mellan sanning och dikt i denna vår nya värld. Montaigne ägnade ett halvt liv åt att försöka lära känna sig själv, O’Hagan försöker svara på frågan om var ”jaget” slutar och rollen börjar. Han berättar om Julian Assange som började som nätets vita riddare men slutar i ett kyffe på Ecuadors ambassad, ensam med sin laptop en fredagskväll. Han uppfinner Robert Pinn som skaffar sig vänner på Facebook och följare på Twitter, äger personbevis och pass och bostadsadress. Han följer Craig Wright som kanske är den Satoshi Nakamoto som uppfann bitcoin. ”Jag vill skriva sanningen”, säger han till Wright när denne försöker tala om för honom vad han kan skriva och inte skriva. Enkelt. Svårt. Mänskliga problem fortsätter att vara mänskliga problem, skriver han i förordet. Datorer har inte ändrat på det. Trösterikt.
