Sångerna hade jag hört förut, många gånger, dock aldrig så här. Hon heter Barb Jungr, skivan Every grain of sand (Linn) och jag läste om den i Will Friedwalds The great jazz and pop vocal albums (Pantheon) där hon samsas med uttolkare som Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Frank Sinatra. Det är Bob Dylans sånger, femton stycken, alltifrån ”Don’t think twice, it’s allright” över mer udda ”Ring them bells” till och med ”Sugar baby” som finns på Love and theft från 2001. Hennes skiva kom 2002. Friedwald kallar den ”en uppenbarelse”. Det är inga överord. Det är som att höra Dylans sånger på nytt; hon gör dem till sina, som om det är henne de handlar om, ändå lojalt, utan att egentligen ändra på något annat än sättet att sjunga och så de finstilta arrangemangen. ”Jungr hörde möjligheter i Dylans musik som kompositören själv aldrig ens drömde om”, skriver Friedwald. ”Inte heller var det hans jobb.” Han jämför henne med Sinatras förhållande till Cole Porter. Det är jazz överlag, några doser gospel, stämningen kabaréartad, allt nedtonat med piano och fiol som främsta musikaliska attribut, någon gång ett dragspel, en saxofon. Skivan har gått här hemma hela vintern och våren och sommaren. Ett sällsamt fynd.
