Jag har tillbringat några veckor med Tage Erlanders Dagböcker (Gidlunds). Författaren är ständigt orolig och missbelåten, mest med sina egna insatser, också självömkande, ofta osäker och trött och less: ”Jag passar inte för det här jobbet. Hur fan kan man bli så arg och uppträda så obalanserat som jag gjorde i dag.” (2/3-51) Också rolig: ”En bit mat på Centralen stördes av en värmländsk textilförsäljare, som var mer berusad än värmländsk.” (25/3-52). En grubblare: ”… hur fyller vi vårt eget ansvar, hur lever vi upp till våra förpliktelser, när det gäller att skapa respekt och aktning, för intensiteten i våra strävanden?” (7/3-60) Kritisk till sin omgivning: ”Och nog är Torstens omdöme osäkrare än de flestas.” (14/3-57). Människor har mer än en sida: ”Vi har svårt att förnya oss. Torsten har det lättast. Hans formuleringar, när han närmar sej de centrala problemen, tyder på friskhet och god aptit, medan åtminstone jag har svårt att anslå nya toner.” (27/2-57) Värst är ändå borgarna: ”Nu har väl högern blivit skvatt galen.” (10/9-59) Stora som små händelser: ”Stor händelse: Jag har för första gången på många år (30?) kokat mitt morgonkaffe själv. Riktigt roligt att känna oberoendekänslan växa.” (5/8-61) Allt under det att Per Albin dör, kommunisterna tar makten i Prag, DC 3:an försvinner, Raoul Wallenberg spökar, Dag Hammarskjöld dör, Wennerström avslöjas, Vietnamkriget rasar, Olof Palme stiger i graderna och blir statsminister.
