Det finns böcker man bara måste gilla, som man inte kan sluta bläddra i, stanna upp här och där, försjunka i uttrycken. En sådan bok är Omslag: Ermalm’s Egenart (Gidlunds). Det handlar om Lasse Ermalm och de skivomslag han gjorde mellan 1971 och 2017. Han var den ende i sitt slag, han arbetade för de stora och för de små, tycks ha lagt ner lika mycket själ var än han än plåtade, färglade, skar och klippte och klistrade, vad än han valde till sist, vem det än gällde. Musiken är det Ermalm sökt fånga, artisten, och som han gör det. Ragnar Borgedahl svischar förbi på sin cykel med gitarren under armen, Ola Magnell vänder ryggen till – ”den mest uttrycksfulla rygg jag sett” –, tar stora kliv och John Holm tar tag i oss med sin blick, en tänd cigarrett i vänster hand, omsluten av mörker. Detaljerna: Kjell Höglunds guldring på Doktor Jekylls testamente och linbanan på Vägen mot Shangri-la, det kolorerade bröllopsfotot på Peter LeMarc, Kentas plastpåse, Carolas mikrofon, högt upp. Många gånger bara ett fotografi, gärna svartvitt, ett ansikte: Allan Edwall, Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Emil Iwring, Ivery Joe Hunter. Kul verkar han ha haft. Det syns också.
