Jenny Diski skriver med stil, humor och humör. Repertoaren är vidsträckt. Hon skriver om mode och om döden, om kontorets historia, judars förhållande till havet och sin rädsla för spindlar. Om sin känsla för is har hon skrivit flera gånger. De personer som intresserar henne går från Dennis Thatcher till Dennis Hopper, från fru Orwell till syster Nietzsche. När hon skriver om Keith Richards vrider hon på perspektivet, avslutar med sonen Marlon, hoppas att han mår bra, trots allt. Hennes egen barndom var förfärlig, men hon ömkar sig aldrig, på samma sätt hon inte ömkar andra som haft det svårt: att fästa någon – en hustru, en dotter, en prinsessa – i hennes roll som kvinna utlämnad åt besvärliga omständigheter är att förminska henne. Det som gör Jenny Diskis essäer, samlade i Why didn’t you just do what you were told? (Bloomsbury), så fängslande är inte minst hennes kritiska blick, förmågan att granska det till synes självklara, även sin egen fascination. Hon refererar utförligt en skildring av massmördarens psyke, meddelar först mot slutet sin tveksamhet: säger detta egentligen något om oss själva, finns inte redan allt i sagorna, myterna? Tre synnerligen läsvärda reseskildringar finns på svenska: På tunn is, Främling på tåg och Den sista resan (Alfabeta), den sistnämnda om hennes uppväxt hos Doris Lessing och kamp mot cancern. Jenny Diski förlorade till sist den kampen och avled 28 april 2016.
