På mitt första riktiga sommarjobb, utomhussysslorna kring ett sjukhus, hade vi en bas som då och då sa: ”Nä, nu tar vi fem minuter.” Det betydde att man släppte vad man hade för händer, satte sig ner och pustade ut. Första gången trodde jag att fem minuter var fem minuter men var naturligtvis en metafor för ett andrum. Gretchen Peters har skrivit en sång som heter ”Five minutes” och den börjar: ”I’ve got five minutes to sneak a cigarette/ Five minutes to myself.” Den är fem minuter lång och på dessa fem minuter hinner sångens ”jag” berätta om ett då och ett nu, om kärleken som fanns och tomheten som finns, om dottern som verkar upprepa historien, om vinet och samlagen och spökena som jagar henne i drömmen. Det kunde ha blivit svulstigt och dant, drabbar i stället tack vare Gretchen Peters återhållsamhet, allt det som finns mellan orden, hennes förmåga till konkretion och att variera metaforen utan att slita ut den. Till sist sjunger hon: ”I’ve got five minutes and I’m gonna smoke this cigarette”. Sången finns på hennes Hello cruel world (Proper Records).
