Tänk sådana fördomar man har. Nils Landgren trodde jag var tut i luren, hejsan hoppsan, ända till vi bjöds in av vänner till Ystads Jazzfestival, till Nils Landgren med orkester, och vi fick vara med om en jazzkonsert av finaste valör, uttänjda gränser, en orkesterledare som behärskade rummet med värme och elegans. Jag förstod varför han i Tyskland betraktas som riktigt stor. De gliringar jag hört härhemma är väl desamma som drabbade Jan Johansson när han började spela jazz på svenska. Köpte sedan Sentimental journey (ACT), där Landgren sjunger några favoritsånger, vackra sånger, utan tanke på vad som är vad. Närmare Chet Baker kommer vi inte i landet. Hans kusliga version av ”Ghost in this house” slår till och med Alison Krauss. Hennes finns på Forget about it (Rounder). Hon har heller inga fördomar.
