Sverigedemokraterna har fel. Kultur uppstår och utvecklas inte inom en nation utan i mötet mellan nationer. Ta Leyla McCalla till exempel. Hon föddes i New York av haitiska föräldrar, skolades klassiskt på cello, spelade sedan i ett countryband, flyttade till New Orleans och började söka sina rötter. På A day for the hunter, a day for the prey (Jazz Village) tar hon med oss på en resa från Haiti till New Orleans, rör sig mellan folksånger, blueslåtar, jazzmarscher och chansoner och ett tag tror man sig ha hamnat mitt i en spelmansduell i Bingsjö. Hon sjunger på engelska, franska, kreolska. Allt hålls ihop av hennes röst, inbäddad i cello, gitarr och fiol, allt mycket varsamt, sparsmakat. På den egna titelsången sjunger hon om dem som flyr, om dem som stannar. ”Min uppväxt är präglad av förvirringen av att försöka assimilera sig till en kultur som jag aldrig känt mig delaktig i”, säger hon i en intervju i tidningen Lira. ”Mycket av min musik bottnar i ett försök att förstå vem jag är.”
