För oss med makabra intressen är Ann Rules The stranger beside me (Sphere; revised and updatet edition) ett fynd. Främlingen är Ted Bundy som tre dygn innan han sattes i elektriska stolen började erkänna. Han erkände nio mord, sedan orkade han inte mer. Han misstänktes för att ha mördat 36 unga kvinnor, några barn. Kanske var de fler. Det som ger Ann Rules femhundrasidiga skildring extra styrka är att Ted Bundy var hennes vän. Hon beskriver honom som begåvad, charmig, omtänksam. Han hade lätt att få kvinnor, hade ofta flera förhållanden samtidigt. Han var politiskt engagerad, organiserad demokrat. Hon hade långt efter det att han gripits svårt att släppa fram tanken att han faktiskt var skyldig. Hon tordes aldrig ställa den frågan till honom. De hade kontakt ända till slutet. Ted Bundy hade de flesta attribut som brukar tillföras seriemördare; Ann Rule betonar och gestaltar det manipulativa draget, detta att bara se personer som redskap för egna intressen. Också ytligheten. I The only living witness (Authorlink press) återger Stephen G Michaud och Hugh Aynesworth sina samtal med Bundy, berättar om hur de lyckades få honom att börja berätta om morden, fast inte erkänna dem, genom frågor om hur han trodde att de gått till. Ted Bundy trivdes ju bäst i rampljuset, ”den känsla av makt han fick från att vara i centrum, medelpunkten för hela nationens intresse.” Känns det kanske igen?
