Ibland kommer det skivor som slår en ur stolen; någon gång kommer det fyra. Jag trodde jag visste något om soulmusik, att jag hört en hel del, men så började Dave Godin ge ut Deep soul treasures (Kent), den första kom 1997, den fjärde och sista 2004, allt som allt 100 sånger, och jag visste inte vad jag skulle tro. På den första skivan: Irma Thomas och Bessie Banks hade jag hört, annars idel obekanta: Timmy Willis, Dori Grayson, Kenny Carter… Och som de sjöng! Deep soul, skriver Dave Godin, är den naturliga fortsättningen på bluesen, bara mer elegant och eftertänksam, framsprungen ur erfarenheten att livet inte är en enda stor fest. Soulmusik handlar inte så mycket om sex som om åtrå, det skriver han också, apropå Doris Allens ”A shell of a woman”. Hans texter i de häften som medföljer skivorna är inte bara sällsynt berikande, de är starka argument för skivan som produkt. Det är därför vi gillar att köpa dem, sitta och läsa i häftena alltmedan skivan plöjer mark
