Jag såg en CD i fönstret till Musik & Konst jag inte begrep något av. Musik & Konst finns i Malmö och den får man inte gå förbi. Skivan hette Deep soul treasures. Volume 5 (Kent). De fyra första gav Dave Godin ut men nu hade han varit död i femton år. Deep soul var hans namn på den sortens soul som ligger nära blues och gospel, där även ordet är centralt. Till de mest kända hör ”I’d rather go blind” med Etta James, ”Go now” med Bessie Banks och ”Time is on my side” med Irma Thomas. (De finns alla här.) Nu visade det sig att kvar fanns en lista på sånger han tyckte borde vara med. Han hoppades alltså på en fortsättning. Här var den nu, i samma klass som de fyra första, med sånger av sångare jag aldrig hört talas om – Ronnie Taylor, Helena Ferguson, Zilla Mayes – och andra jag hört många gånger – Esther Phillips, Barbara Lynn, James Carr. Inte ett svagt nummer. Idel överraskningar. Dave Godin, född i London 1936, säger i intervjun som ackompanjerar skivan att han blev missionär sedan han i tonåren upptäckt den svarta amerikanska musiken: Vi var ensamma människor, säger han. Vi försökte alltid omvända folk för saken. Vi hittade fram till varandra. Han skrev artiklar. Han jobbade för Tamla-Motown. Han öppnade en skivbutik. Han introducerade en ung Mick Jagger till den svarta musiken (vilket han ångrade). Allt började med Maxine Browns ”All in my mind”, påstår han: en enastående svart kvinna i paljettklänning som inte tänker ta skit från varken en vit eller svart man.
