När John Jeremiah Sullivan skriver om Rhiannon Giddens i New Yorker börjar han med Frank Johnson, född tvåhundra år före henne, en svart man som spelade fiol och mycket annat, oerhört inflytelserik, närmast bortglömd. Giddens spelar inte bara sånger ur hans repertoar, i henne finns det som var hans grej: en blandad, gränslös kompott – eller som Sullivan beskriver hennes senaste album: ”Stilar blåser genom skivan som vindar genom ett skjul.” På den första hon gjorde i eget namn, Tomorrow is a turn, visade hon vad hon kan med alltifrån Dolly Partons ”Don’t let it trouble your mind” till folksånger som ”Black is the color”. På nästa, Freedom highway, anar man vart hon är på väg, men på den senaste, There is no other, låter Rhiannon Giddens som bara Rhiannon Giddens. ”Vad är det för något?” frågade en kompis när vi var nere på den lokala skivbutiken härförleden. Stefan, som äger den, och jag tittade på varandra, ryckte aningen hjälplöst på axlarna. Det är amerikansk musik innan gränser drogs. Med Amythyst Kiah, Leyla McCalla och Allison Russell har hon bildat Our Native Daughters, fyra svarta banjospelande unga kvinnor som sjunger om förtryck med eftertryck. Sista sången på skivan, ”Not alone”, är en särskild favorit. (Giddens skivor på Nonesuch Records, Songs of Our Native Daughters på Smithsonian Folkways.) John Jeremiah Sullivans reportage från ett annat Amerika finns i Pulphead (Vintage Books).
