Han uppskattar att sjuttiofem procent av dem han kände före trettio års ålder stupade i Spanien eller dog i Dachau eller gasades i Belsen eller deporterades till Ryssland eller likviderades i Ryssland, ”förutom dem som hoppade ut genom fönster i Wien och Budapest eller gick under i den permanenta exilens tomhet och nöd”. Han överlevde men kom att leva med en skuld, slitas mellan kraven på handling och kraven på konsten, ständigt beredd att fara ut i korsfararrustning, men det höll ju inte, ”för man kan ju inte skriva med en pansrad näve”. Han hette Arthur Koestler och skrev en av de där korta romanerna som fångar det mörka 1900-talet, Natt klockan tolv på dagen (Tiden). Om sitt liv berättade han skarpt och säkert uppriktigt i Pil i det blå och Den osynliga skriften (Prisma). Han var först sionist, sedan kommunist, hela tiden journalist, var fånge i nazisternas Tyskland, på vippen att avrättas i inbördeskrigets Spanien och reste genom Stalins Ryssland där han angav sin käresta. Han övergav ideologierna, lämnade kommunismens slutna system där det absurda blir logiskt, verklighetens kaos målas i svart och vitt, språket förtvinar. ”Allt vad jag skrivit”, skriver Koestler, ”kan betraktas som en sjukdomsbeskrivning av en experimentell neuros framkallad i vårt tidslaboratorium.”
