Måndagen 30 januari 1933 tar Joseph Roth farväl av Berlin, sätter sig på tåget till Paris, övertygad om krigets oundviklighet: ”Helvetet regerar.” Samma dag anländer den rasande reportern Egon Erwin Kisch till Berlin, med tåget, nyss var han i Moskva. På Café Kranzler vid Kurfürstendamm äter Georg Kaiser som skriver populära pjäser i rasande fart lunch med sin förläggare, viftar undan nyheten om att Adolf Hitler just utsetts till rikskansler: ”Bowlingklubben får ny styrelse.” Chefredaktör Carl von Ossietzky talar samma eftermiddag på ett författarmöte, varnar: ”Det här kommer att ta mycket längre tid än ni tror.” På kvällen ses Erich Kästner och Hermann Kesten på krogen, Kesten säger att de måste lämna Tyskland, här kommer de inte att kunna skriva mer. ”Nej”, säger Kästner, ”ni måste ge er av, jag måste stanna.” Kesten är jude, han är det inte. Samtidigt marscherar ett fackeltåg på uppemot 25 000 människor mot Brandenburg Tor och in på Wilhelmstrasse, där Hitler gång på gång hälsar folkmassan vid ett öppet fönster med uppsträckt högerarm. Ökända Sturm 33 kan inte få nog, drar vidare till vad som anses vara ett kommunistiskt fäste, skottlossning, två döda. Nästa morgon, i München, är Thomas Mann nervös inför föredragen han lovat att hålla om Wagner. Sonen Klaus har just anlänt från Berlin och Leipzig, vill diskutera Hitler. Och det är bara början i Uwe Wittstocks formidabla Februari 33 – Litteraturens vinter (Nirstedt).
