Ernest Hemingway mellanlandar i New York. Han bär en rödrutig flanellskjorta, mönstrad slips, brun väst, en brun tweedjacka som smiter åt i ryggen och har för korta ärmar, ett par grå flanellbyxor, rutiga strumpor, loafers och han ser ut som en björn, varm, insnärjd. Han har just avslutat en bok, är slut. Han avskyr New York, ska gå på museer, titta på några tavlor, se en boxningsmatch, fortsätta till Europa där det finns riktiga städer. Han är femtio år och har ännu inte fått Nobelpriset i litteratur. Innan han lämnar flygplatsen beställer han en drink i baren, väntar otåligt på den. Det ska bli fler. Lillian Ross berättar. Hon följer honom under några dagar, skriver i The New Yorker, ska dra på sig kritik för att ha förlöjligat honom. Hon förstår ingenting. Hon har fångat honom precis som han är. Reportaget finns i Reporting always (Scribner). Hon följer lika gärna en skolklass på besök i New York, förberedelserna inför en välgörenhetsbal, unga Marion Ross White som undervisar i dans och bor i en etta där hon använder strykbrädan som frukostbord, pulverkaffe och rostat bröd. Hemingway – som lär ha försvarat henne – gillar jag bäst i det korta formatet. Novellerna förstås, finns alla i I vår tid (Bonniers). Reportagen finns några i Hemingway var där (Bonniers), nästan alla i By-line (Penguin). Till Lilian Ross säger han att han inte räds döden, hoppas att få se alla nya boxare, hästar, fruntimmer, tjurfäktare, målare… och det utan att behöva skriva om dem.
