Jag sitter vid ett matsalsbord och bläddrar bland några dikter av Lars Gustafsson. Utanför fönstret ligger Mälaren stilla, det är åska i luften och sommaren har varit ovanligt varm. Diktaren står, som alla betydande diktare, naken inför naturen och livet, undrande, hittar orden som sätter fart på tanken, förmår överraska. Orden i sig är inte märkvärdiga, de är enkla, sparsmakade, men i diktarens hand träffar de läsaren. ”Och han visade pojken allt./ Och pojken lärde sig det./ Utan att veta vad han egentligen lärde.” Han skriver om de kloka stigarna i Västmanland, grubblar kring förhållandet till en nu död labrador, försjunker i minnen; bilder tar form. ”Gårdagens tennisboll är ohjälpligt/ borta och kan inte skickas tillbaka./ Det enda som finns är ett nu/ och det nuet kan inte ta slut.” Lars Gustafsson har skrivit några romaner som tillhör mina favoriter – Tennisspelarna, En biodlares död, Fru Sorgedahls vackra vita armar – men som poet träffar han mig på ett annat sätt. Urvalet jag bläddrar i heter Århundraden och minuter (Atlantis), gjort av hans tyske förläggare Michael Krüger.
