Det är inte svårt att förstå varför François Truffauts intervjubok med Alfred Hitchcock Hitchcock om Hitchcock (PAN/Norstedts) blev så bra: intervjuobjektet smickrad och entusiastisk över att äntligen få berätta hur tänkt och gjort, hans öppenhet och så hans humor. För Hitchcock är film bildkonst, en rektangel laddad med känsla. Sannolikheten intresserar honom inte, allt underkastas handlingen som ska visas, inte förklaras: ”det som betyder något för mig är att organiserandet av bilderna – fotografi, ljudet och allt det som är blott och bart teknik – kan få publiken att reagera så starkt”. Varje filmruta söker han kontrollera. Det är här han förklarar vad en MacGuffin är, varför han vill ha skådespelare som inte uttrycker något. För den unge regissören Truffaut är Hitchcock en mästare och han kommer väl förberedd till mästarens bord: han har sett alla filmer; blocket fullt av frågor. Men han har också invändningar, tycker att ett slut är knaggligt, en scen rätt ihålig, en film misslyckad. Mästaren störtar sig över frågorna, invändningarna. ”Ja, det är förmodligen min värsta film!” Min favoritfilmkritiker Jonathan Rosenbaum inkluderar följande Hitchcockfilmer i sin kanon: Cirkusboxaren, Blackmail, De 39 stegen, En dam försvinner, Utrikeskorrespondenten, Rebecca, Illdåd planeras, Notorious, Repet, Fönstret åt gården, Ugglor i mossen, Fel man, Vertigo, I sista minuten, Psycho och Arvet. Rosenbaums uppfriskande kanon finns i Essential cinema (The John Hopkins University Press). Han har sett mycket annat än det som stöps i Hollywood.
