”För guds skull, hitta på!” utropade Kerstin Ekman i ett tal till 150-årsjubileet av Hjalmar Söderbergs födelse. ”Det du skriver är mer än ditt lilla liv.” Tony Samuelsson hittar sannerligen på i Kafkapaviljongen (W&W). Den handlar om hur Sverige kunnat bli om Hitler segrat, i centrum författaren Sigge Eriksson som en gång var motståndsman, sedan löpte med. Andra gjorde det inte, Stig Dagerman till exempel som i den faktiska författarens fantasi blir en motståndsman också efter sin död. Nazismen är våldsam, starkare dock skildringen av dess intelligens. De fängslade författarna får själva bestämma sina straff, de kan skriva sig ut. Om vad? Det bestämmer de naturligtvis själva. Så blir ”Kafkapaviljongen” inte främst en skildring av nazismens ondska utan av litteraturens kraft och medlöperiets frestelse och fördärv. Vad hade jag själv gjort? Hjalmar Söderberg ställdes aldrig inför valet, men han var glödande anti-nazist – han gjorde vännerna utmattade med sina utläggningar om Hitler – och kunde sannerligen hitta på. Den allvarsamma leken (Bonniers) kan läsas hur många gånger som helst, av alla möjliga orsaker. Jesper Högström har skrivit en levande biografi, Lusten och ensamheten (Weyler), som ligger tätt intill huvudpersonen, närgånget och inträngande, utan att tappa respekten. Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet (Bonniers) fick mig att tvivla på min egen skrivförmåga, så bra är den. Det tog en stund innan jag vågade skriva igen.
