Parallellen med Nazityskland haltar, avsnittet om Indien blir ganska ytligt, kanske underskattar hon klassaspekten, ändå får Isabel Wilkersons Caste. The lies that divide us (Allen Lane) mig att se det som hände kring Trumps valförlust med andra ögon. Kast är mer än rang, skriver hon, det är ett sinnestillstånd som håller alla fångna. Ras är ytan, kast skelettet. Kast är orörligt, klass rörligt. När någon på ett cocktailparty ber Barack Obama, ny senator, om en drink är det inte ett utslag av rasism utan om kast. Kast förklarar inte allt men ingen aspekt av USA kan fullt ut förstås utan att beakta den inbäddade hierarki som inleddes då de första svarta anlände till den nordamerikanska kontinenten i kedjor, som slavar, före Förenta staterna. Därefter klev varje invandrare rakt in i ett bipolärt system som byggde på slaveriet. Röstar inte de fattiga mot sina egna intressen då de röstar för Trump? Nej, menar Wilkerson, de röstar för att behålla kastsystemet. ”När man är fången i ett system gör man allt som krävs för att överleva i det.” Den vita arbetarklassen har inte bara hunsats och utnyttjats, den har matats med ”vit överhöghet” som själslig föda. ”Alltså klamrar man sig fast vid hjärnspöken, av vilka man bara kan bli lurad, och varje hopp om, varje möjlighet till frihet försvinner”, skrev James Baldwin i Nästa gång elden (Norstedts). De som stormade Kongressen i januari 2021 slåss för sin existens.
