Med sina följeslagare rider William Thesiger ut i den arabiska öknen. Han är lycklig, sorgsen. Äntligen på väg, fri från civilisationens fjättrar. Dock: i sista minuten. Beduinerna som följer honom lever ett liv som snart ska vara borta, deras öken genomkorsat av hjulspår. I denna Thesigers debutbok Arabisk öken (Schildts) – han skriver den när han snart ska fylla femtio – skildrar han både öknens trollmakt och sin egen förvandling. Först retar han sig på följeslagarnas evinnerliga pladdrande, blir ursinnig på deras girighet, utless på deras efterhängsenhet; allt efterhand lär han sig att beundra deras omtänksamhet och chosefria umgänge, deras skicklighet: ”Här kände varje man igen spåren efter sin egen kamel, och somliga kunde komma ihåg nästan alla kamelspår de sett.” När han ska lämna dem är han förtvivlad: ”Den personliga avskildhet som jag hade längtat efter när jag var tillsammans med dem fanns inom räckhåll bakom en stängd dörr, men nu betydde den gnagande ensamhet.” Han skriver knappt, med känsla för stil. Han är rolig utan att anstränga sig. Claes Hylinger intervjuar Thesiger i ett av kapitlen i Utan ärende (Bonniers). ”’Jag är övertygad om’ sa han med sin låga, vänliga röst, ’att mänskligheten kommer att vara utdöd inom hundra år'.”
