Andra kan sätta in den i sitt historiska sammanhang, analysera ackord och harmonier, själv hör jag John Coltranes Olé Coltrane (Atlantic) och A love supreme (Impulse!), det vill säga jazz som sträcker sig bortom det rent musikaliska, sammanhållande sviter i stället för låtar, så högt ställda anspråk att de tangerar gränsen för det förmätna (utan att överskrida den). Kamasi Washington, saxofonist och kompositör från Los Angeles, skivdebuterade 2015 med The Epic (Brainfeeder) som breder ut sig på tre skivor i nästan lika många timmar, leder ett litet nätt jazzband på tio man, en 32- mannaorkester och en 20-mannakör. Jag har lyssnat på verket i mer än ett år, erövrar det bit för bit. Jag misstänker att killen har tagit jazzen till trakter där den inte varit förut.
