Under ett par tre decennier innan Ry Cooder erövrade världen med kubansk dansmusik gick han på upptäcktsfärd över sin egen amerikanska kontinent. Boomer’s story (Warner) har alltid haft en plats närmast mitt hjärta, kanske för att det var den jag först hörde av allt han då spelade in. Att höra den första gången var som första mötet med John Mayalls och Eric Claptons Bluesbreakers (Polygram), Jan Johanssons Jazz på svenska (Megafon) eller, varför inte, Gillian Welchs Revival (Acony): det här har jag hört förut, ändå inte. Vad Ry Cooder än gav sig på – blues, gamla folksånger, tidig rock’n’roll, Leadbelly, Woody Guthrie – färgade han av det med sin röst, sin gitarr, sitt sätt att se på sången. Det var som om han närmade sig varje sång från ett nytt och oväntat håll. Alltid avspänt, aldrig i redan upptrampade spår. Därför är det inte så underligt att när han gav sig på jazzen sökte han sig långt bak i tiden, före Miles Davis, före Duke Ellington, före Louis Armstrong, till en tid när jazzmusiken ännu inte frigjort sig och flyttat hemifrån New Orleans. Alltså den musik som sjöng och spelades i kyrkan, på bordellerna, under festerna och det låter spanskt, karibiskt, kanske franskt, möjligtvis tyskt, frälsis – ett mischmasch. Inget för sekterister. Jazz (Warner) heter skivan rätt och slätt. Jan Johansson skulle ha älskat den.
