Less på relationsromaner i lätt bohemisk innerstadsövremedelklassmiljö? Då kan Kaputt pigga upp, skriven av fascisten och opportunisten Curzio Malaparte (Bonniers). Han reste med tyskarna in i Sovjetunionen sommaren 1941, iförd italiensk kaptensuniform, rapporterade från flera fronter och skrev en roman som man kan tro är ett reportage. Osann lär vara skildringen av pogromen i Iasi, Jugoslavien. (Han var inte på plats.) Osann är hans kritiska hållning till Hitlertyskland. (Han skrev om manuskriptet när krigslyckan vände.) Sant är att Kaputt är fylld av starka scener, oförglömliga i sin detaljrikedom, oerhörda sinnlighet: Massan av fastfrusna hästar i Ladoga, huvud tätt intill huvud, liksom halshuggna, med de brustna blickarna riktade mot stranden. De judiska flickorna, någon bara barnet, som satts i arbete på tyskarnas bordell i Soroca, Moldavien: tjugo dagar arbetar de, avlöses av en ny grupp, skjuts sedan: ”de dög inte till någonting efter det”. De ryska fångarna, i regnet, fem och fem, med varsin Pravda i handen, från den 24 juni 1941, uppmanas att läsa högt: de som inte kan, snubblar på orden, förs till vänster; de som kan ställs till höger. (De förra ska bygga väg; de senare, de farliga, skjuts.) Porträttet av Hans Frank, Polens bödel, vars inre är ”ett ointagligt helvete”, glömmer man inte i första taget. Boken börjar för övrigt på Waldemarsudde, ett samtal med prins Eugen som inte vill att han ska tala om kriget. Snyggt grepp.