En flicka, ett barn, hittas mördad inne i buskarna bland nedfallna fuktiga löv. Hon har mördats med en rakkniv. Inga spår efter förövaren. Kommissarien lovar flickans mamma att hitta mördaren. Det är det tredje barnamordet av samma slag. Han får upp ett spår, klamrar sig fast vid det. Det raffinerade i historien är att den berättas först långt senare, av kommissariens chef, och att han berättar den för författaren. Polischefen tycker inte om detektivromaner därför att de ljuger. Den samhällsbevarande lögnen kan han gå med på – att mördaren grips – men det som retar upp honom är den lögnaktiga logiska handlingen: Så länge polisen håller sig till reglerna kommer rättvisan att segra. Slumpen spelar ingen roll. Åt helvete med reglerna! säger polischefen. Verklighetens händelseförlopp går inte jämnt upp som ett räknestycke. Tillfälligheter kan avgöra. ”Men det struntar ni författare i. Ni försöker inte ta upp kampen med en verklighet, som ständigt glider människan ur händerna, utan ni konstruerar en värld ni vill behärska. Den världen är kanske fullkomlig, det är mycket möjligt, men den är lögnaktig.” Friedrich Dürrenmatt skrev romanen, Kommissariens löfte, kom på svenska 1959 (Tiden). Sean Penn gjorde en film med boken som underlag, Löftet, gav Jack Nicholson huvudrollen. Jag minns den som väldigt bra, ovanligt återhållen.
