Nick Lowe har sagt att han arbetar så länge med sina sånger att de till sist känns som skrivna av någon annan. Covers gör han så många gånger att de till sist känns som hans egna. Säkert kan detta överföras till annat skapande, fråga mig bara inte hur. Sedan 1994 har han gett ut album fyllda av välsnidade sånger som aldrig drar ut på tiden. Han producerade Elvis Costellos sex första album, var med och byggde pubrocken, blev popstjärna för ett tag men det Nick Lowe åstadkommer sedan mitten av 90-talet liknar mer Cole Porter, Hoagy Carmichael: enkla sånger med sväng och mening i. De handlar om vresiga gubbar, skilsmässor, saknad, svek. Han värjer sig inför frågor om det självbiografiska innehållet: Han skriver sånger. Det är ett yrke. Det är ett utdöende yrke, säger han. Ingen har tid med det längre. Skivorna heter The impossible bird, Dig my mood, The convincer, At my age och This old magic. (De två första Demon, de tre senare Proper Records.) Vill ni höra hur han började, dessutom originalversionen av sången som gjort honom ekonomiskt oberoende, ”(What’s so funny with) Love, Peace and Understanding”, ska ni köpa Brinsley Schwartzs samlingsalbum Surrender to the rhythm (Replay). Där finns också mången njutbar hammondorgel.
