Efter en hisnande bestigning av Vor Frelsers Kirke delade vi upp oss, Issa frågade om hon fick hänga på Niklas och mig och visst fick hon det. Vårt mål var Vesterbro, Hedebygade. Vi hade läst och pratat om Tove Ditlevsen före resan och nu ville vi se kvarteret hon skrev om, gatan där hon växte upp. Vi hittade adressen, porten var låst men vi hade tur och blev insläppta på gården, stod sedan en stund och tittade upp mot lägenheten där hon bott med far och mor. Det var hit hon kom hem ensam efter skolan, utmattad efter arbetet, stod och kysstes med någon pojke hon inte var kär i. Där skrev hon sina första dikter medan sommar blev höst och hon längtade efter att bli vuxen, efter uppbrott och förändring. ”Min barndoms sista vår var kall och blåsig.” Ett år senare läser jag i Times Litterary Supplement att hennes tre självbiografiska böcker har gjort succé i Storbritannien. De kallas The Copenhagen Trilogy och hon jämförs med Elena Ferrante, anses av en lyrisk recensent vara den mest spännande av de två, litterärt sett. Jag tycker att hon överhuvudtaget är mer spännande. Varje mening är ett under av återhållen smärta, utan ett stänk av sentimentalitet. Hon berättar om ett känsligt och uppmärksamt barn som trevar sig nyfiket fram mot ungdom och mognad. Hon är hård utan att vara elak, rolig utan att flamsa. Böckerna heter Barndom. Ungdom. Gift i den norska samling jag har (Den Norske Bokklubben).
PS. Sedan det skrevs har Natur & Kultur gett ut alla tre romaner. DS
