Amy Elliot Dunne försvinner på bröllopsdagen. Hennes man Nick hittar ytterdörren öppen, soffbordet sönderslaget, böcker och glas på golvet, strykjärnet på. Hon förblir försvunnen. Han blir misstänkt. Historien berättas från två håll: Amys dagbok fram till försvinnandet, Nicks historia från den dag hon försvann. Efter halva boken vänder det. Gillian Flynn berättar om ett sönderfallande äktenskap i Gone girl (Phoenix), hon gör det i thrillerns form och hon gör det förbaskat bra. Hon vet att spänning kräver återhållsamhet, två jämbördiga parter. Läsaren kan inte sluta läsa, vet inte hur det ska gå, vad som har hänt, snart vem som är vem. Stämningen är klaustrofobisk, dagarna klibbande heta, trakten i sakta förfall. Tankarna går osökt till Patricia Highsmith som visste hur man fångade en läsare från första meningen: ”Det var svartsjuka som hindrade David från att sova och drev honom ut ur det mörka och tysta pensionatet att irra på gatorna.” Så börjar hennes Mord på Annabelle (Wahlström & Widstrand). Annars är hon mest känd för sina romaner om psykopaten Tom Ripley där de tre första och bästa finns i samlingsvolym med titeln Mr Ripley (Norstedts) Det finns också mycket annat. Ediths dagbok (Legenda), som kanske har inspirerat Gillian Flynn, tog det flera år innan jag vågade läsa. Den börjar: ”När Edith packade lämnade hon sin dagbok till sist, huvudsakligen därför att hon inte visste vad hon skulle lägga den.” Fotnot: Nu finns Gone girl också på svenska, med samma titel (Modernista). Jag har ingen aning om hur den är översatt.
