Miriam reser till Berlin, köper en karta och letar sig fram till den bästa platsen att ta sig över muren. Hon kommer så långt att hon ser de blänkande bilarna och gatorna på andra sidan. Hon är sexton år och hennes pojkvän har hängt sig i en fängelsecell. Hängt sig? I en cell utan galler, krokar, dörrhandtag? Hon har inte fått se kroppen. Fru Paul föder en missbildad pojke. Bara på ett sjukhus på västra sidan kan han få den vård han behöver. Muren byggs. Pojken blir kvar på andra sidan. Hon och hennes man bestämmer sig för att fly, till sin son. Herr Christian älskade jobbet som agent, att varje morgon få bestämma vilken roll han skulle spela. Som blind, med solglasögon och käpp och armbindel, var det lättast att iaktta människor. Fast han måste komma ihåg att ta av sig klockan. En städerska berättar för reportern att värst var det när de nyss hade öppnat Stasi-högkvarteret på Normannenstrasse för allmänheten. De städade och städade men kunde inte få bort lukten. ”Det var lukten”, säger hon, ”av gamla män.” Anna Funder har skrivit en bok om livet bakom Berlinmuren, byggd på intervjuer och besök och observationer, om och om igen. Den heter Stasiland (Granta), är både personlig och allmängiltig. Och det blir bara värre och värre.
