Han längtade bort och kom tillbaka. Han bor avsides bland människor som bor glest. Han har trampat upp en tvåminutersstig genom strandbuskarna. Han heter Helmer Grundström och skriver minimala dikter om det oerhörda och svårfångade landskapet Lappland. ”Langt bort i helvitta, langt nol i väla”, börjar hans mest kända dikt. En sommar på sjuttiotalet besöker Kurt Bergengren honom i Svanavattnet, tar en taxi från Hoting och möts med tunnbröd, smör, getost, sill och potatis, öl, brännvin och kaffe och konjak med mera, sedan pratar de Hamsun, svensktopp, diktarens liv, boxning och Gunnar Ekelöf – som satt inte långt härifrån en krigsvinter och skrev sin Färjesång. (Grundström skickade deckare till honom så att han inte skulle ha så tråkigt.) Bergengrens På ängen med en bok (Bonniers) börjar i Skottland, fortsätter med Strindberg, Lagerlöf, Almqvist och fortsätter längs den vägen: omläsningar och nyupptäckter, en fröjd att få ta del av. Helmer Grundströms Lappmarksdikter (LT) är en fin samling så vitt jag kan bedöma. Ekelöf skriver att Grundström skriver om ett Lappland turisterna inte sett, enformigt, utan humor och försoning – ”Fattigdomen har inte humor” – men realistiskt, obstinat, ibland exploderande i pärlor som börjar som denna: ”Hur skyggt du log/ när sommaren dog.” Sistnämnda artikel finns i Gunnar Ekelöf. Kritiker i BLM (Gunnar Ekelöf-sällskapet). Tack Åke för tipset.
