En kritiker tyckte att Robert Plant och Alison Krauss inte tar några risker på nya albumet Raise the roof
(Warner). När tog en svensk kritiker en risk sedan Bengt Jahnsson? Vad skulle de ha gjort? Ylat? I mina öron är det en märkvärdig skiva som växer allt efterhand, till och med strået vassare än deras första, Raising sand (Rounder). Det är samma mjukt rullande trummor, spröda stränginstrument, rösterna som försiktigt länkar in i varandra. Det är så återhållet, lyhört och samspelt att man vid först kan förväxla det med mekanik. Det är knappast lättköpt. Det låter lika enkelt som Sinatra. Taket lyfter. Sångerna de valt, naturligtvis i samarbete med T-Bone Burnett som hållit sin varma hand över projektet, går hela vägen från Geeshie Wileys ”Last kind words blues” (1930) till Calexicos ”Quatro (world drifts in)” (2003), över Everly Brothers, Allen Toussaint, Bert Jansch: en upptäcktsresa, en bildningsresa, ett lyssnaräventyr. (Robert Plant har berättat att T-Bone inte skickar förslagslistor med sånger; han skickar en essä över varje sång.) Burnetts egna skivor går heller inte av för hackor, två favoriter: T-Bone Burnett (Dot) och The criminal under my hat (Colombia). Redan här finns flera musiker som spelar på skivorna med Plant och Krauss – inte underligt att det är så samspelt. Om Bengt Jahnsson har Kalle Lind gjort ett program i serien Snedtänkt: www.sverigesradio.se/avsnitt/om-bengt-jahnsson