Man kan läsa Maken (Bonniers) av Gun-Britt Sundström av många skäl. För att få följa av en ung kvinnas envetna kamp med kärleken. För att riktigt få känna hur det kunde vara att vara ung kvinna i Stockholm på sjuttiotalet, med en utflykt till Härnösand. För att få läsa en modern klassiker, det vill säga en roman som överlevt tidens tand. För att få lära sig något om berättarteknik: tonträff, synvinkel, scenbygge, detaljens betydelse etc. För att få ta del av en författares humor och berättarglädje, formuleringsiver och självklara auktoritet. Kanske framför allt bara för att få njuta av meningar som: ”Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig.” Eller: ”Det är ett evinnerligt rännande till amerikanska ambassaden nu för tiden, knappt har man hunnit hem så ska man dit igen.”
