Faster Galja dog, några dagar senare började Maria Stepanova gå igenom hennes saker, massvis med kläder, knappt ett enda brev, dock dagböcker, kronologiska vardagsanteckningar, två säckar fulla. Så börjar författarens vandring genom släktens historia – en oansenlig släkt, judar – med ambition att dra dem ur skuggan och resa ett minnesmärke över dem. Så blir det. Det blir så mycket mer: en bok om minnet, det opålitliga, diskutabla, och om tingen som sägs bevara det. Ta pappas brev hem från rymdbasen i Kazakstan 1965 där han framträder som en hygglig hjälte i en sovjetfilm om raska gossar som bygger socialismen. Hon skriver av alla brev, mejlar pappa. Visst kan hon använda dem i boken? Det skulle bli en munter berättelse från en annan tid. Nej, han ville inte ha dem i boken. Fattar hon inte att han skrivit dem för att muntra upp mottagarna? Det han minns är smutsen, ledan, det fruktansvärda supandet. Morfars kusin Ljodik skrev hem till mor från belägringen av Leningrad 1941-42, det sista med en enda mening om hur han mår: ”Jag är fullt frisk och har det bra.” Aldrig ett ord om döden ikring honom, den som fyra dagar senare även drabbar honom. Hur ska författaren tolka allt annat ”som livet glömt att etikettera”: Det undangömda amatörfotot på den nakna kvinnan på soffan? Alla andra fotografier? Uttrycket ”morfar var ju från Odessa”? Fasters dagböcker? Minnen av minnet (Nirstedt/Litteratur) är en bok som aldrig ger sig.
