Hon kom från en familj hennes lärare kallade ”intellektuella”. Det fanns alltför många sådana i klassen. Intellektuella? Hon frågade sin pappa som förklarade att det helt enkelt var sådana som gått på universitetet. Hon skulle inte oroa sig. Till sist skulle de alla vara arbetare. De levde ju i en arbetarstat. Det är Lea Ypi som berättar om sin uppväxt i kommunismens Albanien i Free. Coming of age at the end of history (Penguin). Ändå var det något med deras bakgrund, deras ”biografi”. Alla medborgare hade en biografi, bra eller dålig, pålitlig eller opålitlig. Biografin var svaret på alla sorters frågor, skriver hon, den grund på vilken kunskap reducerades till åsikt. Fri från den blev man aldrig. 1990 när hon var elva, entusiastisk pionjär, avslutades plötsligt den socialistiska eran. Nu skulle hon aldrig bli partimedlem. Det skulle du ändå inte ha kunnat, förklarade hennes mamma. Och så fick hon höra sanningen om familjens historia, om lögnerna de skyddat henne med, om den där söndagen utanför partihögkvarteret då hon hört mamma viska till pappa om vilket fönster på femte våningen det var, att han skrikit ”Allahu akbar”: det var hennes morfars far som hoppat, på flykt från tortyren. Lea Ypi slutar inte där. Hon fortsätter in i det som kom efteråt, om försöken att bli som ”resten av Europa”, om cynismen och den politiska apatin i dess spår. Hon fortsätter att vara kritisk. Hennes memoarer är ett under av klarsynt observans, stark känsla för detaljen, humor. [Boken finns nu på svenska: Fri. En uppväxt vid historiens slut (Bonniers).]
