Överkonstapel Studer är gammal, tjock och blek, bär en illasittande grå kostym. Mustaschen täcker munnen så att man inte ser om han är road eller allvarlig. Han sitter med underarmarna vilande mot låren och händerna knäppta, halvt sänkta ögonlock. ”Berätta historien från början en gång”, säger han till sin kollega. ”Fakta intresserar mig mindre än luften som de här människorna har levt och andats i… Förstår du? Småsakerna, som ingen lägger märke till, men som i själva verket kan belysa hela fallet… Så långt det är möjligt, förstås.” Schweizaren Friedrich Glauser skrev romanerna om överkonstapel Studer, den första 1936. Stämningen påminner om George Simenon, fast den är dystrare, miljöerna torftigare: de instängda kontoren luktar damm, golvolja och kall cigarrök, ute regnar det, blåser en kall vind. En gång har en oförrätt begåtts mot överkonstapeln, han har fått sparken som utredare; motivet politiskt. Modern kriminalteknik gör sig påmind, detaljens betydelse, också psykiatrins landvinningar. Överkonstapelns hållning är den enda hållbara i det yrke han har: ”Alla människor är åtminstone halvgalna och detta faktum får man aldrig glömma bort när man arbetar med en utredning.” På svenska finns Överkonstapel Studer, Feberkurva och Kinesen (Ersatz).
