Första gången jag läste Albert Camus Pesten (Bonniers) läste jag den som en allegori över nazismen och nödvändigheten av motstånd mot denna. Nu läste jag den tjugofem år senare, i april 2020, och tänkte naturligtvis på coronapandemin som drabbat världen. Det gjorde också de studenter vi satt den i händerna på inför deras reportage om hur människor lever i den farsoten. Parallellerna till nuet blev närmast övertydliga, in på hygienföreskrifter och dagliga nyhetsbulletiner. Alla drabbas, ingen kommer undan, ett nu utan minne och utan framtid. Liknelsen med en väntsal var slående, återkom i flera av studenternas arbeten. Samtidigt är Pesten en maning till kamp. Likgiltigheten måste hållas borta även om man helst av allt bara vill glömma döden. Resonemang kring flykt och underkastelse och medlidande förs romanen igenom, författaren vrider och vänder på argumenten, andas stor förståelse för olika förhållningssätt. På så sätt blir romanen även en stridsskrift för tolerans. Inte så konstigt att Camus inte bara var aktiv motståndsman under kriget utan också kom att bryta med kommunismen. Och så sinnligt han skriver: ”Från alla kvarter i omgivningen kom som alla kvällar i vår stad en lätt bris som förde med sig ett sorl av röster, dofter av grillat kött, det glada väldoftande bruset av frihet som så småningom fyllde upp gatan när den invaderas av högljudda ungdomar.” Läs boken, i den nyöversättning av Jan Stolpe som kom våren 2020.
