Nästan trettio år senare reste Peter Fröberg Idling till Kambodja för att söka efter någon som var med då fyra medlemmar i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea lotsades genom katastrofen utan att märka den. Han söker upp de fyra, bara två vill träffa honom. Fröberg Idlings Pol Pots leende (Atlas) är en undersökning av solidaritetens baksida, trosvisshetens förljugenhet. Samma år, 2006, kom en annan bok om det som hände i Kambodja, fast nu handlar det om själva revolutionen. Jesper Huors pappa, en kambodjansk diplomat, lämnade sin svenska hustru och tvåårige son kvar i Europa för att resa hem och delta i det revolutionära bygget av sitt land och hördes sedan inte mera av. Den nu vuxne sonen reser till Kambodja för att försöka få reda på vad som hände, och ta ett slags avsked av pappan. Sista resan till Phnom Penh (Ordfront) heter hans bok. Lite tillspetsat kan man säga att Idlings och Huors böcker inte handlar om Kambodja utan om dem själva. Det är inte Kambodja som i första hand intresserar dem. Båda författarna vågar vara personliga, banar sin egen väg på ett sätt jag önskar jag haft modet att göra när jag var i deras ålder. Självupptagna blir de aldrig. Reportage kan göras långt senare, ibland kan de göras först långt senare, bara man har relevanta frågor att ställa.
