Måste säga att jag inte förstår det där med dokumentärromaner. En roman är en roman och om man så skriver en roman om Hitler får man gömma honom på månen. Romanförfattare har alltid använt sig av verkliga händelser och personer. Émile Zola intervjuade gruvarbetare innan han skrev Den stora gruvstrejken, Vilhelm Moberg ägnade år av research inför sitt Utvandrarepos, Joyce Carol Oates skriver en roman om Marilyn Monroe, Blonde, ”en fiktiv berättelse” – men ingen talar om dokumentärromaner. Av en händelse läser jag två romaner efter varandra som bygger på verkligheten, också resonerar kring fiktion och faktum. William Maxwell försöker i So long, see you tomorrow (Vintage International) förstå varför pappan till hans barndomsvän för fyrtio år sedan sköt ihjäl sin granne. Han rekonstruerar fallet med hjälp av sin fantasi och till sist övertygar han också mig. Det är en svindlande vacker roman om sanning och kärlek. Laurent Binet rekonstruerar i Hhhh (Harvell Secker) attentatet mot Reinhard Heydrich, Nazitysklands säkerhetschef. En enkel historia, skriver Binet; två man ska döda en tredje. Nej, han hittar inte på någonting. ”Vad är det för mening med att uppfinna nazismen?” Stångar dock sin panna blodig mot historiens vägg. ”Det är ett vågspel att försöka bestämma de ögonblick en människas liv förändras för alltid.” Utspelade sig verkligen detta i Heydrichs träpanelklädda arbetsrum? Vilken färg hade bilen? ”Dialogen i det tidigare kapitlet är ett perfekt exempel på svårigheterna jag brottas med.” Laurent Binet har den sortens respekt för den historiska detaljen som gör hans roman till en fröjd att läsa.
