Antagligen var det sommaren 1959. Vi satt ihopkrupna under snedtaket i Anders rum vid Bäckfjärden, regnet slog mot fönsterrutan. Han läste högt ur en bok han måste ha smugit undan från föräldrarna: ”och hon låg stilla och han kände henne och långsamt drog han av henne de små silkesbyxorna och doften från henne var varm och fuktig och stark, en drivhusdoft” och det blev värre, mycket värre; vi visste till sist inte vart vi skulle ta vägen. Med åren glömde jag det mesta, dock inte titeln, Sången om den röda rubinen, och författarens namn, Agnar Mykle. En eftermiddag många år senare i Oslo, i Tronsmo bokhandel, såg jag till min förvåning Mykles namn nämnas i samma andetag som Ibsen, Björnson, Hamsun. Jag läste både Sången om den röda rubinen och debutboken Lasso kring fru Luna (Bonniers) och upptäckte en författare som kan skriva om sex utan att det blir genant, en författare vars ämne i grund och botten är fattigdomen som han hatar ty den föder fulhet och inskränkthet, dödar erotiken, glädjen, friheten: ”Han ryste och tänkte för sig själv: Måste det vara på det sättet? Eller kan det vara annorlunda?” Om en författare som förföljdes och undan för undan lämnade denna smutsiga värld för att försvinna in i fiktionen har Anders Heger skrivit en av de mest fascinerande författarbiografier jag läst, Mykle. Et diktet liv (Gyldendal).
