Ann Wroe har skrivit dödsrunor för The Economist i tjugo år. De liknar inga andra. Kronologi, börd och även framgångar säger förvånansvärt lite om en man eller kvinna, menar hon. En brevöppnare i mässing, en lappad cardigan eller ett favoritord kan säga så mycket mer. Ingenting säger mer om sexdagarskriget än skorna egyptierna lämnat efter sig i öknen då de flydde panikslagna. När Ann Wroe skriver om Miriam Makeba börjar hon med hennes tystnad; meteorologen Tim Samaras brandgula sonder fortsatte att registrera tornadon som nyss tagit hans liv, som om han fortsatte att utforska de stormar han älskat sedan han var grabb; för skrivmaskinsreparatören Martin Tytel var varje maskin en individ som på pappret lämnade efter sig ett nerslitet ”s” eller ett ”n” med en speciell släng; Steven Weinberg, fysiker och Nobelprisvinnare som avskydde religionen därför att den stod i vägen för sanningen om livet, grubblade på vad som hände de där tre minuterna efter Big Bang och visste att svaret skulle ge upphov till nya frågor, som alla svar gör; Seamus Heaneys händer – stora, röda, med fyrkantiga naglar – var inte en poets händer: de hade handskats med rep, grepar, fiskelinor. I Lifescapes. A biographer’s search for the soul (Jonathan Cape) har hon inte samlat sina dödsrunor, däremot resonerar hon kring dem, grubblar över vad ett liv är och berättar om hur hon spetsar sin iakttagelseförmåga. En underbar bok.
