Några hade jag kunnat undvara, andra saknar jag – Birger Vikström, Lars Åke Augustsson, Peter Törnqvist, Birgit Häggkvist – för övrigt är Svenska noveller från Almqvist till Stoor (Bonniers) en källa till upptäckter och nyupptäckter, en sjuhundra sidor lång resa genom det svenska. Till skillnad från Svensk poesi häromåret – som gjorde halt vid Dalälven, ratade arbetardikten och Ulla Olin, örat tätt tryckt mot tidsandan – har redaktörer Ingrid Elam och Jerker Virdborg vittjat brett och djupt. Victoria Benedictsson skriver om skammen att vara kvinna, Hjalmar Söderberg lätt om det svåra, Karl Östman och Birger Norman återhållsamt om hur det kan vara att förlora en hand. Eyvind Johnson baxar fram sin historia, bit för bit. Ingen kan som Ivar Lo-Johansson skriva ironiskt och solidariskt. Thorsten Jonsson och Olov Jonason är i en klass för sig. Stig Dagermans ”Att döda ett barn” läser jag fortfarande med hjärtat i halsgropen. Anders Cleve, Kjell Lindblad och Mirja Unge var nya för mig – tack för dem. Stina Stoor kan ju bli hur bra som helst. Och det svenska? De undre klasserna tar plats allt efterhand och gör det med besked. Mycket sprit, skog, undertryckt vrede. Birger Vikström skrev Reseledaren som försvann (Rabén & Sjögren), Lars Åke Augustsson Arbetet och döden (Norstedts), Peter Törnqvist Fältstudier (Norstedts) och Birgit Häggkvist Försöksråttan (Bonniers).
