Ibland önskar jag att jag kunde skriva som Thelonious Monk spelar. Lyssna till exempel på Thelonious himself (Riverside) från 1957. Han spelar så sparsmakat, som om han tvekar när han ska vidröra tangenterna, tvekar om vilken väg han ska gå. Ibland rör han knappt vid dem, som om han ändrat sig i sista sekunden. Det är mycket luft mellan ackorden, tyst långa stunder. Stundtals låter det fel. Och så, plötsligt, dammar han till: slår hårt på tangenterna, med båda händerna. Någon gång, i alla fall på scen, kunde han ta armbågarna till hjälp. När jazzkritikern Whitney Balliet skriver om Monk använder han ord som ”vresig” och ”disharmonisk”, också ”melodisk”, ”enkel”, ”en oerhörd rytmkänsla”. Han skriver om Monks oväntade vändningar och betoningar. Han jämför honom med Duke Ellington: uttrycken kan vara olika men underst ligger bluesen, bara ombyggd och melodisk. Vid Thelonious Monks död i februari 1982 skrev Balliet om en ytterst originell människa som låtsades vara en excentriker för att skydda sig mot den omvärld han fann fientlig. Monk älskade vackra melodier vilket han tyckte om att dölja. Ibland är de rena vaggvisorna. Andra skivor av Thelonious Monk jag gärna rekommenderar: Thelonious Monk plays the music of Duke Ellington (Riverside), Thelonious Monk with John Coltrane (Jazzland), Solo Monk (Colombia). Whitney Balliets artiklar från New Yorker finns samlade i Collected works (St. Martin’s Griffin): en guldgruva.
