Skrev en artikel om Jack Kerouac nyligen och hade då stor behållning av Ann Charters biografi Kerouac (Picador), utgiven 1972. Första gången hon träffade honom – de blev goda vänner – var 1956 på en poesiuppläsning vid Berkeley, Allen Ginsberg skulle läsa ”Howl” och Kerouac var där: intensiv, vacker, en ännu ung man. (Det här var året innan På drift äntligen kom.) Han skickade runt en hatt för bidrag till poeterna på scen, rusade ut och kom tillbaka med massor av vin så att även publiken skulle få dricka, stod sedan och svängde runt sin vinflaska och ropade uppmuntrande ord till Ginsberg och när allt var slut rusade Kerouac upp på scenen och kramade om sina vänner. Så fångar Ann Charters honom redan inledningsvis och behåller greppet ända till det bittra slutet. Förordet, förresten, är undertecknat i Saltsjö-Boo, Sweden. Hon hade kommit till Sverige för att slippa leva i skuggan av Vietnamkriget, med sin man Samuel Charters. Han hade skrivit The Country blues (Da Capo) tio år tidigare, spelat in bluessångare över hela Södern, låg bakom Lightnin´ Hopkins comeback och i Sverige producerade han en proggklassiker, Skäggmanslagets Snus, mus och brännvin (Sonet). ”Hur är det att arbeta med Skäggmanslaget?” frågar han på omslaget. ”I USA använder vi ordet ’tillsammans’ – Jag kan inte komma på något bättre att säga om Skäggmanslaget – om var och en av dem, deras musik och musiken de gör tillsammans.”