Tonen är det som slår an från första sidan i Hans Gunnarssons Bormann i Bromma (Bonniers). Den stannar kvar genom hela novellsamlingen. Första meningen i första novellen, ”Prolog till en fördämning (anonymt bidrag till en livberättargrupp)”, lyder: ”Det här är ingen direkt rafflande historia, inte särskilt munter heller, men det kan ändå vara värt att berätta den.” Ni hör. Raskt tar författaren hand om läsaren. Nästa novell, ”Någon måste dö”, börjar: ”Ibland händer de mest konstiga saker mitt i vardagslunken.” Exakt tonträff där också. Meningarna avslöjar dessutom något om innehållet. Den första handlar om ”han” som inte är som andra. Den andra handlar om Larsson som också han uppför sig märkligt. Människor omkring dem undrar vad som pågår. Varför dyker han upp med gipsad arm? Varför lägger Larsson ut selfies på sig själv, på Instagram, utan kommentarer? ”Allt det där var rätt nya saker då.” Varje novell är ett mysterium. Efteråt finns fortfarande något att grubbla över. Inte heller berättaren begriper allt. Om tonen kan man säga att den tycks rätt slängig, nära talspråket. Den vänder sig direkt till oss. Humoristisk men inte ironisk. Där skymtar ett stort allvar, något svart, en förtvivlan. Halsbrytande är ett ord som infinner sig. Författaren har tagit sin utgångspunkt i målningar av Martin Wickström: en sliten balkong, ett fönster med persiennerna neddragna, ett skjul. Vad döljer sig där bakom?
