Av en slump läser jag tre klassiker – det vill säga romaner som lever långt efter det att författarna dött – på raken: Gustave Flauberts Madame Bovary, Giuseppe Tomasi di Lampedusas Leoparden (båda Bonniers) och Joseph Conrads The secret agent (Penguin). De skrevs vid olika tidpunkter, men utspelar sig alla vid mitten eller slutet av 1800-talet, skildrar ett samhälle i stark omvandling och detta belyst genom en kvinna, en familj, en grupp anarkister – av författare som inte tyckte om det som skedde, av reaktionärer. Som författare dock högst moderna; deras hållning, deras stil. De skrev vad de såg. De skrev med full kontroll över tekniken: detaljrikedomen, tidsförskjutningarna, perspektivbytena. De skrev och skapade personer som stannar i läsarens minne: den olyckliga madame Bovary, den illusionslöse don Fabrizio, den lojala Winnie Verloc – och så The Professor hos Conrad förstås, ett porträtt av en fascist som skulle komma. För en aspirerande ung författare skulle det egentligen inte behövas andra läroböcker än dessa tre romaner.
