Tre norska romaner, nyligen skrivna, av yppersta märke: Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap (Weyler), Linn Ullmans De oroliga (Bonniers), Roy Jacobsens De osynliga (Norstedts). Gulliksens roman handlar om han och hon som lever i den bästa av världar, i ett äktenskap som inte är som andra äktenskap, ingenting kan hota det, inte ens om hon blir förälskad i en annan. Det blir hon och allt går sakta sönder. Ullman berättar om flickan som försöker hitta sin plats med en självupptagen pappa, Den Store Regissören, och en självupptagen mamma, Den Uppburna Skådespelerskan. Starkast, så det svider, är flickans försök att nå fram till förvirrade åldrande fadern, hitta en plats för bara de två. Jacobsens roman tilldrar sig på en ö i Nordnorge, det är strax efter förra sekelskiftet, Ingrids första levnadsår. I korta koncentrerade kapitel berättar Jacobsen om kampen med naturkrafterna, februaris blöta snödrev och april med doft av kaffe, den varmaste sommaren i mannaminne, kajen som byggs, döden som kommer plötsligt. Tre meningar: ”Alla möter någon de kunde ha förälskat sig i, överallt.” (G.G.) ”Hövlighet var viktigt, jag är glad för hövligheten, vi ansträngde oss in i det sista.” (L.U.) ”För det är just vad som har hänt, ingenting.” (R.J.)
